• 

Jag har varit där en gång innan och promenerat, en annan gång och småcyklat, men denna gången var det lite mer på allvar. Det var intressant (som vanligt) och se hur olika personer egentligen kör.

Vi/de diskuterade och beskrev det bästa (alt.) ett bra sätt att ta sig ner en speciellt brant lutning med en del småskit ivägen (dvs. de sa enbart att jag skulle titta längre bort, släppa bromsen och “bara åk”, som två underliga Ingmar Stenmarks klädda i rutiga skogshuggarskjortor och integralhjälmar på huvudet). Dock efter några åk + jag väntade in OttoG och JohanS, stirrade mot nedfarten, så såg jag snart när de två kom neddundrande för branten att de hanterade problemet på helt olika sätt.
OttoG lyfte framhjulet en liten bit och rullade ner på bakhjulet, medans JohanS höll sig närmare marken med båda hjulen. Båda stilar var “rätt”, för båda kom ner i samma hastighet och “flöt” igenom ytan/nedfarten utan svårigheter. Det känns bra att kunna titta och studera mer erfarana cyklister då man får en helt annan inblick i teknikerna.

Under större delen av dagen så pushbike:a de hela vägen medans jag sönderdelade slingan i sektioner. Körde genom steg 1 till 3 – 5. Stannade, pushbike:a tillbaka igen, gjorde om. Sen blev det steg 3 – 6, osv. Hade kanske varit roligare på ett annat sätt om jag hade tragglat mig ner hela vägen till botten som de andra två vartenda gång. Men planen för dagen var att lära mig och bli snabbare genom sektionerna och förstå hur man tog sig igenom dem snabbast dvs. “bäst”. Så när de hade pushbike:ed 1 gång, så hade jag pushbike:ed mina sektioner 3 – 6 gånger. Kan tyckas låta trist, men det är det inte, varje fall inte för mig. Jag kan inte tävla mot de två tokarna, utan bara mot mig själv.

Så fortskred det större delen av dagen. Gå upp, kör ner, gå upp, kör ner … Däremellan kan tilläggas att jag tappade kontrollen x antal gånger och flög in i allhanda träd, snår och buskar, så “kör ner” kan betecknas som en överdrift i vissa åk. Handlöst fall, glid och kanande är närmare sanningen. En hel del grenverk fick slitas ut och pillas bort ur kedjehuset otaliga gånger. Dessutom så lossnade mina grepp/handtag på cykeln, så de hade en tendens till att snurra och förflytta sig vid helt fel tillfällen efter ett tag.

Stocken aka StockDroppet
Förstår inte varför jag skall ha så svårt med detta. Har studerat drops otaliga gånger för att få en bättre uppfattning om tekniken. Bakgrund: Nästan längst ner på DH högsboslingan finns ett drop som utgörs av en stock. Hittills (och fortfarande) så fuskar jag förbi den genom av “snea” ner för droppet istället för att köra i rätt ut och lyfta framhjulet bara lite grann. Både OttoG och JohanS visade enkelheten genom att gå en liten bit upp, släppa bromsen och bara rulla ner. Inte ett enda tramptag var nödvädigt. Rull > Lyft > Drop > Klart.
Mina försök resulterade i otaliga inbromsningar innan stockdroppet. En gång släppte jag cykeln i luften, varav den for rätt ut i intet och fortsatte fint rullande in mellan träden, medans jag stod kvar på kanten av stocken och stirrade surt efter den glatt rullande cykeln, innan det tog stop mot ett träd. Hade den fixat det med, hade säkerligen hela min utrustning legat på blocket vid det här laget.
Droppen för dagen var när jag faktiskt kom över stocken, ner för droppet i något som närmast kan jämföras med en 4 åring som bromsar i vildpanik för första gången. Alltså släpp allt och både fötterna i backen. JohanS första kommentar när jag fick stop på allt var ungefär;
“Så … Nu har du gjort alla fel på en gång och det kan inte bli mycket värre …”
Kanske inte i exakt det ordalaget, men andemeningen var den samma. Misstänkte att det kunde slutat illa då både OttoG och JohanS hade något lätt vilt i blicken och det sken “jäkla tok” när de tittade på mig.

Slutändan en bra cykeldag och jag lärde mig en hel del, men det jäkla droppet är ännu inte fixat. Dagens största lärdom är ändå att det spelar ingen roll hur många gånger man tittar på YouTube filmer eller försöker läsa sig till saker, i slutändan … Det finns inget “rätt” sätt, bara “ditt sätt” och sen är det bara att försöka igen och igen och igen. Cykla, cykla, cykla …

To be continued …